Etikettarkiv: Iamspecialized

Hjulpyntar!

Idag tyckte jag att det var hög tid att få lite julstämning här hemma. Problemet är bara att om man bor väldigt litet som jag och min sambo gör så finns det inte plats för så mycket julpynt. Några ljus och en stjärna i fönstret på sin höjd. Jag skulle gärna haft en julgran men det är tyvärr helt omöjligt om vi överhuvudtaget ska komma in i lägenheten. Men man får ju göra det bästa av situationen och jag tycker det blev ganska mysigt i all fall, eller vad säger ni? Tror jag ska fixa en ljusslinga till Ruby också, sen kommer hjulstämningen vara på topp! 🙂

 

 

Annonser
Taggad ,

Vintersäsongens första långspin!

Idag var det dags för den här säsongens första långspin på Form i Knivsta.  3 h svettig, jobbig och rolig spinning med duktiga Christine, Mia och Anna som instruktörer.

Det blev ett härligt distanspass med fokus på långa intervaller och en bra, stark känsla i kroppen. Men också en del kortare, riktigt tuffa intervaller där mjölksyran sprutade i låren. Sista kvarten var jag rejält trött men när det är så kort tid kvar och man vet att det väntas kaffe och kaka efteråt så är det ju bara att kämpa sista biten i mål också!

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Taggad , ,

Träningsinspiration med She Rides & Mattias Reck

Under långa, hårda lopp ska man försöka få i sig 90 gram kolhydrater per timme. Det motsvarar en flaska sportdryck, en gel och en bar. Varje timme du cyklar. Kör du däremot ett distanspass hemma så får du bäst träningseffekt om du är halvtom på energi. Till exempel att sticka ut och cykla tre timmar på morgonen efter endast en kopp kaffe till frukost. 

Detta och massa andra intressanta fakta fick jag höra av proffstränaren Mattias Reck i helgen då jag var på en härligt inspirerande träningsträff med cykelnätverket She Rides. Mattias har själv varit elitcyklist under många år och är numera tränare åt WorldTour laget Giant Alpecin.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förutom en otroligt intressant och spännande föreläsning om träningsupplägg, periodisering, tröskelintervaller och mycket mer så var jag med på ett skönt, svettigt 90 minuters spinningpass och ett intensivt bål-och benstyrkepass med energiska och proffsiga Jessica Clarén. Jessica driver She Rides och anordnade hela helgen för ett 50-tal peppade tjejer & killar.


OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag var bara med under söndagen men det räckte för att få en grym energikick och en massa ny inspiration inför hösten. Bland annat så ska jag se till att ta mig till gymmet lite oftare för lite knäböj och benpress för att få superstarka cykelben inför 2016. Nu kör vi!

Taggad , , ,

Välkommen november!

Landsvägscykling utan vare sig underställ eller skoöverdrag, torr asfalt, skönt strandhäng och strålande sol. Så länge det bjuds på såna här dagar så känns november helt okej!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Taggad ,

Tjejdag i MTB-spåret!

Idag var det dags för mitt, Mia och Lottens lilla event, en tjejträff med MTB-cykling, fika, lite mektips och skönt häng tillsammans. Det visade sig att det fanns en hel massa MTB-sugna tjejer som var sugna på att komma till Knivsta CK:s finfina MTB-spår. Trots tät dimma, minusgrader och rejäl frosthalka på vägarna så kom över 20 tjejer. Så himla kul! Extra glada blev vi över att en hel del nybörjare vågade komma och testa på hur roligt det kan vara att cykla i skogen. Efter en kopp förmiddagskaffe i klubbstugan delade vi upp oss i grupper och gav oss ut på de olika delarna av banan. Knivsta CK:s MTB-bana har flera olika slingor med olika svårighetsgrader så det finns något som passar alla. I stort sett hela banan består av singletrack med en hel del tekniska utmaningar, så oavsett tidigare erfarenhet så fick alla chansen att utmana sig själva och lära sig nya saker.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter drygt en timme i skogen samlades vi igen för fika. Mackor, kakor och kaffe satt fint innan tjejerna återigen gav sig ut på stigarna. Det var många glädjerop som hördes mellan granarna allteftersom tjejerna blev modigare och övervann fler och fler av de kluriga partierna på banan. Förhoppningsvis var det många som fick mersmak och kommer fortsätta cykla i skogen i höst!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett stort tack till alla grymma tjejer som kom och cyklade med oss, och ett extra tack till Susanne, Helena och Maria från Knivsta CK som ställde upp och guidade runt de olika slingorna. Och självklart också en stor eloge till alla ideella krafter i Knivsta Cykelklubb som lägger ner många timmars jobb på den fantastiskt fina MTB-banan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Taggad , , , ,

Frostig morgoncykling

Vilka fantastiska höstdagar det är nu! Landsvägscykling i oktober hör inte till vanligheterna för min del, och definitivt inte tidigt på morgonen när det fortfarande är frost och kallt ute. Men här kommer bildbevis på att jag och Mia faktiskt vågade oss ut en tidig morgon förra veckan för några mil tillsammans. Såklart var det jättehärligt när vi väl hade kommit igång och fått upp värmen! Spinning och annan inomhusträning i all ära, men det är ju faktiskt extra härligt att träna ute i naturen, eller hur!? OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Taggad ,

Härlig höstcykling!

Jag brukar inte vara så bra på att fortsätta cykla när sommaren är över och det blir mörkt och kallt ute. Jag har försökt hålla igång cyklingen med införskaffande av dubbdäck, dyra cykellysen, stänkskärmar och varma skoöverdrag, men utan någon större effekt. När september går mot sitt slut så smiter jag in på gymmet, ut i löpspåret och så småningom ut på skidorna istället för att sätta mig på cykeln.

Men en ledig oktoberlördag med strålande sol, nästan ingen vind och sprakande höstfärger så kändes det inte ens lite motigt att ta mig ut! Jag cyklade Dalbyrundan, en av de populära landsvägsrundorna här runt Uppsala, som går på lantliga, mysiga landsvägar förbi hästhagar, kyrkor och lantgårdar. 60 km härlig landsvägscykling blev det innan jag var hemma igen. Om det fina vädret håller i sig så kanske det blir en liten runda imorgon också. Någon som vill följa med?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Taggad , ,

Velothon Sthlm 2015 – 170 km cykling på nästan bilfria vägar

När jag hade cyklat Tre Berg för ett par veckor sedan så tänkte jag att det var slut med cykellopp för min del under den här säsongen. Men där hade jag fel, för bara några dagar senare blev jag erbjuden att köra Velothon Sthlm, ett 165 km långt landsvägslopp med start och mål på Gärdet i Stockholm. Självklart så kunde jag ju inte tacka nej till att få vara med om premiären av ett helt nytt lopp som dessutom till stor del skulle cyklas på bilfria vägar.

Starten gick redan klockan 8.00 så det blev en riktigt tidig morgon på pendeltåget till Stockholm för mig och Ruby.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Drygt 3000 personer hade anmält sig till någon av distanserna (165 eller 60 km) och snart började startfållorna fyllas på med folk. Jag hade av okänd anledning blivit placerad i startfålla A som var för dom som tänkte snitta minst 35 km/h. Det kändes lite väl fort för min del så det gjorde mig verkligen ingenting när funktionärerna sa att startfålla A var full och jag fick ställa mig längre bak.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några minuter efter klockan slagit 8.00 så gick äntligen startsignalen och alla förväntansfulla cyklister kunde börja rulla iväg. De första 6 km var så kallad masterstart, vilket innebär att en bil eller MC kör längst fram i en begränsad hastighet den första biten innan farten släpps fri.

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

Det var en riktigt häftig känsla att cykla genom Stockholms innerstad på helt bilfria vägar. Dessutom var det en fantastiskt fin sensommarmorgon som gjorde upplevelsen ännu bättre.

Strandvägen
Strandvägen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kungliga slottet
Kungliga slottet
Katarinavägen. Bild från Happymtb.org
Katarinavägen. Bild från Happymtb.org

När masterbilen hade kört iväg så gick tempot upp rejält. Några stora klungor körde förbi men jag tyckte det gick lite väl snabbt för att jag skulle vilja hänga på. Efter en stund hamnade jag bakom en man som höll ett lagom tempo. Jag vet inte om ni har hört talas om Ion Göttlich? Det är en påhittad proffscyklist som har en minst sagt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med andra cyklister, han har nämligen extremt mycket muskler. Den här mannen som jag nu hamnade bakom påminde lite om Ion Göttlich, men på en lite mer normal nivå såklart. Men han hade en väldigt muskulös, bred rygg som var perfekt att ligga bakom. Jag behövde inte ta någon vind alls och tänkte att här ska jag försöka hålla mej ett tag. Tyvärr kroknade mannen med den breda ryggen efter bara någon mil, vilket kanske inte var så konstigt, det måste ju vara extremt krävande för kroppen att syresätta alla dom där musklerna.

Ion Göttlich
Ion Göttlich

Jag lämnade Ion Göttlich-mannen flåsandes bakom mig och snart kom jag in i en stor grupp med ett hundratal cyklister. Mitt i den stora gruppen körde ett gäng cyklister från en cykelklubb och försökte hålla ihop sin egen klunga, vilket såklart inte var någon lätt uppgift. Det ropades och hojtades en hel del på cyklister som låg på fel plats och det kändes väldigt stökigt i den stora gruppen. Därför blev jag inte helt förvånad när det blev en krasch i gruppen efter bara några kilometer. En kille gick i asfalten men som tur var lyckades bakomvarande cyklister, inklusive jag själv undvika att ramla och killen verkade ha klarat sig hyfsat.

Man blir alltid lite skakis när det blir en krasch och nu bestämde jag mig för att ta det lugnt och fokusera på att cykla säkert. Efter ungefär 60 km kom första depån där jag tog en banan och fyllde på med sportdryck innan jag cyklade vidare. Det var en hel del vind vilket gjorde cyklingen ganska slitig. Så småningom kom jag fram till Nynäshamn där banan vände norrut igen. I Nynäshamns centrum var det bra drag med musik och en hel del publik, kul! Efter Nynäshamn blev banan mer kuperad, inga stora backar men mycket upp och ner. Nu började jag faktiskt bli ganska sliten i benen. Det kändes riktigt jobbigt att veta att jag hade drygt hälften av loppet kvar.

VS_karta_v3

När det var runt 70 km kvar kändes det som att kilometerna gick väldigt långsamt, men då hade jag turen att bli omcyklad av två killar från Team Läkare Utan Gränser. Dom erbjöd mig att hänga på vilket jag gärna gjorde. En av killarna var superstark och låg längst fram och tog vinden i stort sett hela tiden. Efter en stund var vi ett helt gäng som tacksamt låg på rulle bakom. Vi kom fram till andra depån men eftersom de andra i gruppen inte stannade så gjorde inte jag det heller. Jag ville inte stanna nu när jag hade fått så bra draghjälp.

Så småningom kom vi fram till ”Kessiakoffs Climb”, ett ca 1 km långt backsegment som bland annat skulle innehålla en 200 m ”vägg”. Någon vägg märkte jag definitivt inte av, backen var faktiskt inte speciellt brant någonstans. Jag hade verkligen väntat mig något annat av en backe som är uppkallad efter någon som har cyklat med bergspriströjan i Tour de France, men mina trötta ben var ju i alla fall tacksamma över att slippa någon värstingbacke.

Efter några mil fick jag släppa Team Läkare Utan Gränser-killarna men fick istället sällskap av några andra trevliga cyklister, bland annat en tjej som körde i She Rides-kläder. Kul att träffa på en tjej eftersom det annars var nästan bara killar jag hade sett längs banan. Med ca 40 km kvar svängde banan lite västerut och vi fick ordentlig medvind – äntligen! Vi var en liten grupp på 6 personer som fick till en riktigt bra belgisk kedja och höll bra fart. Vägen var platt med ny, fin asfalt och det kändes som att jag hade återfått lite kraft i benen. Med drygt 20 km kvar till mål kom den tredje depån. Jag hade nästan inget kvar att dricka i mina flaskor men nu var vi ju snart i mål, och eftersom ingen av de andra verkade sugna på att stanna så cyklade jag förbi även den depån.

Snart närmade vi oss Stockholm igen och jag bestämde mig för att trycka på allt vad jag hade den sista milen. Det kändes nästan surrealistiskt att köra på de avstängda gatorna i Stockholm helt ensam. Nä, helt ensam var jag ju såklart inte men jag hade ingen som cyklade precis framför eller bakom utan kunde låtsas att gatorna var avstängda bara för min skull! En riktigt häftig känsla, men jag såg också att det var en hel del bilköer på sina platser och misstänkte att evenemanget nog inte var lika uppskattat av bilisterna. Bilister i Stockholmsområdet är ju inte direkt kända för att uppskatta cyklister på vägarna i vanliga fall, och kritiken efter Velothon Stockholm har varit minst sagt massiv efter loppet.

Till sist så kom jag fram till Gärdet och jag kunde pressa ut de absolut sista krafterna ur benen på raksträckan mot målportalen. Jag fick en medalj runt halsen och la mig raklång på gräset. Sååå skönt att komma i mål efter fem och en halv timme på cykeln! Eftersom jag bara stannade i en depå hade jag inte hunnit få mig så jättemycket under loppet, så nu var jag rejält hungrig. Det hade varit perfekt om det hade ingått mat efter målgång (det tycker jag också vore rimligt eftersom startavgiften var ganska dyr) men så var tyvärr inte fallet, utan skulle man få något att äta fick man köa till ett par foodtrucks som fanns på Gärdet.

11820611_1520285428263580_632717388_n

Efter målgången så stannade jag kvar ett tag för att kolla på målgången av proffstävlingen. Lag från flera olika europeiska länder var på plats för att slåss om segern. Tyvärr verkade inte loppet vara någon publiksuccé, det var mest cyklister som kört motionsloppet som var kvar och hejade när Marko Kump från det slovenska laget Adria Mobil tog hem spurtsegern. I alla fall kul med ett till UCI-lopp i Sverige. Förhoppningsvis så blir det proffslopp även för damer i framtiden. Vi har ju också Scandinavian Race i Uppsala som är en del av UNT Bike Weekend där jag jobbar som projektledare. Det hade varit roligt om cykling kunde bli en större publiksport i Sverige också, då kanske även de arga bilisterna hade sett på loppet på ett annat sätt.

Även om halva Stockholm gick i taket över alla avspärrade vägar så var det en fantastisk upplevelse för oss cyklister att köra ett lopp på nästan helt bilfria vägar, framförallt genom Stockholm. Banan i sig var kanske inte något speciellt jämfört med andra lopp men att slippa möta och bli omkörd av en massa trafik gör ändå att man kan njuta av cyklingen på ett helt annat sätt. Något som kan förbättras är att man borde fått mat efter målgång samt lite bättre utbud än bara banan och sportdryck i depåerna med tanke på den höga startavgiften. Om Velothon Stockholm lyckas bli ett återkommande event så tror jag att det har potential att bli ett riktigt stort lopp.

Taggad , ,

Redo för Velothon Sthlm

Idag åkte jag in till Gärdet i Stockholm för att hämta ut nummerlappen inför Velothon Sthlm som jag ska köra imorgon.

velothon stockholm

Velothon Sthlm är en del av Velothon Majors, ett stort cykelprojekt som lanserades 2013. Velothonlopp arrangeras i flera stora städer runt om i världen och det som är gemensamt för alla är att de har ett elitlopp som är sanktionerat av UCI (Internationella cykelunionen, organisationen som ansvarar för professionella cykeltävlingar), samtidigt som det är en helg med cykling för alla, med diverse kringaktiviteter. Motionärerna ska få chansen att cykla på samma dag och samma vägar som proffsen, och dessutom ska vägarna till en viss del vara avstängda från trafik.

Lååååång kö till nummerlappsutdelningen!
Lååååång kö till nummerlappsutdelningen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under Velothon Stockholm är en hel del vägar avstängda och många busslinjer längs banan är inställda. Det ska bli intressant att se hur det kommer fungera att stänga av stora delar av Stockholm. Jag hoppas det blir en riktigt häftig cykelupplevelse! Starten går på Gärdet och sedan går banan söderut till Nynäshamn och sedan en annan väg tillbaka till Stockholm. 165 km plus 6 km masterstart är den totala distansen.

Ruby poserar som vinnare redan före loppet.
Ruby poserar som vinnare redan före loppet.

Lite senare på dagen är det dags för starten av proffstävlingen med lag från många olika länder. Proffsen cyklar totalt 180 km och avslutar med fyra varv runt Gärdet innan målgång. Kan nog bli en riktig spurtstrid om segern. Tidningen Bicycling hade en tävling i sitt tält där man skulle gissa tiden för proffsens målgång. Jag gissade på 4 h 8 min, vilket motsvarar en snitthastighet på ca 43.5 km/h. Vi får se om det är en bra gissning! För egen del kommer jag garanterat ta betydligt längre tid på mig ute på banan. Jag har ingen speciell måltid utan kommer försöka njuta av att köra på bilfria vägar i Stockholm, spana in bansträckningen som sägs vara riktigt vacker och förhoppningsvis ha ganska pigga ben även mot slutet.

Passade på att ta en bild i postens tält där man kunde skicka gratis vykort med sig själv på framsidan.
Taggad ,

Race report från Tre Berg 2015

Nästan en hel vecka har passerat sen jag körde Tre Berg, och det börjar bli hög tid för en sammanfattning av loppet. Tre Berg är ett helt nytt landsvägslopp som, enligt arrangörerna, går på ”klassisk cykelmark”  i Västergötland med start och mål i Skara. Som jag skrev tidigare så såg jag verkligen fram emot att få testa den 180 km långa och rejält kuperade bansträckningen. Det enda frågetecknet var hur det skulle kännas att köra 180 km utan att ha tränat långpass under sommaren. Jag var beredd på att det nog skulle bli ganska jobbigt. Det blev det också. Skitjobbigt faktiskt. Men väldigt roligt också!

För er som inte har så mycket tid så kommer först en kortfattad version av dagen:

sidvind – medvind – uppförsbacke – bananstopp – nerförsbacke – motvind – motvind – motvind – uppförsbacke – motvind – uppförsbacke – motvind – lååååååång uppförsbacke – kaffe – nerförsbacke – trötta ben – sidvind – medvind – ännu tröttare ben – målgång! – kall öl och chips! 

Och för er som vill ha lite mer detaljer så kommer den långa versionen här:

Jag åkte ner till Skara redan dagen innan loppet tillsammans med mamma & pappa som följde med som trogna supporters. Vi bodde på ett mysigt bed & breakfast tillsammans med ett helt gäng glada skåningar som såklart också var i Skara för att cykla Tre Berg. Kvällen ägnades åt nummerlappspyssel, pastaladdning och massor av cykelsnack. Efter en god natts sömn och lite frukost var det dags att åka in till starten. Det hade ösregnat hela natten men som tur var så verkade regnet ha dragit förbi. Det var dock riktigt blåsigt och kallt på morgonen så jag klädde på mig flera lager överdragskläder för att inte börja frysa allt för mycket innan start.

Jag, Ruby och mamma på väg mot starten.
Jag, Ruby och mamma på väg mot starten.

Startfållorna fylldes snabbt på med förväntansfulla cyklister. Till min stora glädje så upptäckte jag att jag hade hamnat i samma startfålla som ett gäng trevliga cykelkompisar från Uppsala, bland annat Christer och Göran som jag cyklat Vätternrundan tillsammans med tidigare. Det kändes skönt att ha några att cykla med, dels är det ju alltid trevligt med sällskap och dels så skulle vi vara åtminstone några stycken som kunde turas om att ligga längst fram och dra i motvinden. Det verkade nämligen blåsa på riktigt ordentligt och vi kom fram till att mellan 4 och 14 mil så skulle vi ha motvind i stort sett hela tiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att ligga längst fram visade sig dock inte vara något jag behövde oroa mig för under de första 8 milen. Det var snarare tvärtom, omöjligt att komma fram. Det var nämligen gemensam start så alla de drygt 2000 cyklisterna rullade ut samtidigt och det bildades jättestora klungor, en del med hundratals cyklister. Det var inte direkt tal om någon strukturerad klungkörning utan mer en lång orm av cyklister som ringlade fram längs vägarna.

Tävlingsklassen rullar iväg. Bild från Happymtb.org
Tävlingsklassen rullar iväg. Bild från Happymtb.org

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

De första milen hade vi ganska mycket medvind så det var lätt att få upp ett ganska högt tempo och vi cyklade förbi en hel del folk när det fanns möjlighet. Efter 36 km kom första ”berget” – Mösseberg. En 1,7 km lång stigning med en imponerande maxlutning på 19%. Och visst var det rejält brant på vissa partier men däremellan planade backen ut så jag tyckte det gick hyfsat lätt att komma upp till toppen där det också var dags för första depån. Eftersom ingen av oss hade någon speciell måltid så kunde vi ta det lugnt i depån innan vi körde vidare.

Nu vände banan norrut och i och med det så fick vi vinden rakt emot oss. Men eftersom vi fortfarande låg i en klunga med en himla massa folk framför oss så märktes det knappt att det blåste. Däremot så blev det ganska ryckig körning när man hade 150 personer framför sig, men hellre det än att ligga och ta all vind. Dom följande 4 milen hade jag det ganska gött, jag behövde inte dra en meter utan trampade på i lugn och ro, blev bjuden på godis av mina snälla cykelkompisar, småpratade med andra cyklister och hade det allmänt trevligt.

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

Efter 81 km kom andra depån. Återigen så tog vi det ganska lugnt. Väldigt skönt att inte behöva jäkta i depån faktiskt, jag är van vid 4 minuters stopp på Vätternrundan när man får trycka i sig en energibar i kön till bajamajan, armbåga sig fram till sportdrycken och sedan kasta sig på cykeln. Det här kändes ju som rena semestern i jämförelse! Tyvärr tycker jag utbudet i depåerna var lite väl snålt, det enda som bjöds i depå 2 var en vetebulle vilket jag helst hoppar över då jag tycker det blir som en klump i magen. Det fick bli några bitar Snickers som jag hade i väskan på ramen istället och sedan var jag redo att cykla vidare.

På något märkligt sätt så hade nu alla dom där 150 cyklisterna som vi hade legat bakom försvunnit, så nu hade vi inte alls mycket draghjälp i motvinden. Jag försökte komma ikapp några som låg en bit framför men insåg snart att det inte var lönt, det tog alldeles för mycket kraft att dra ikapp i motvinden. Dessutom var vi snart framme vid berg nummer två – Billingen – som dock inte var mycket till berg jämfört med det första, detta var mer som en lite längre uppförsbacke och inte speciellt brant. Men så fort vi hade cyklat ner igen så kom en nästan lika lång uppförsbacke och nu kände jag att benen började bli lite sega. Men det var ju såklart inte så mycket mer att välja på än att trampa vidare. Backen planade ut och nu hade det bildats en lagom stor klunga med ett 10-tal cyklister. Vi fick igång bra klungkörning med snabba växlingar och farten höjdes rejält till runt 35 km/h. I början kändes det riktigt kul, jag fick ny energi och njöt av flytet i klungan. Men att trycka på allt vad man har i motvind efter över 10 mils cykling visade sig ganska snart inte vara så hållbart i längden. Efter någon mil så var det plötsligt ingen som hade kraft kvar att gå fram och dra, definitivt inte jag heller. Mina ben kändes helt slutkörda. Snabbt fram med nödbränsle – Enervits flytande gel med koffein. Jag brukar ta hälften åt gången men nu tryckte jag i mig hela på en gång. Det ångrade jag snabbt eftersom det resulterade i ordentligt magknip. Jäkla skit. Trötta ben, motvind, ingen klunga att ligga bakom och nu ont i magen också. Och 7 mil kvar att cykla. Bara att ta fram det där pannbenet och fortsätta trampa.

Efter 129 km ser jag en uppblåsbar portal med texten ”The Climb – Start”. Det betydde att vi var framme vid det tredje ”berget” – Kinnekulle – och hade 4 km uppförsbacke framför oss. Den som var snabbast upp skulle få en helt ny Bianchi-hoj. Ja, snabbast av alla i hela loppet alltså. Tävlingsklassen inkluderat, där riktiga proffscyklister från Sverige och Danmark fanns med. Det var inte precis som att jag kände segervittring på den där Bianchin. Jag hoppades mer på att jag skulle ha tillräckligt lätta växlar så jag skulle orka trampa hela vägen till toppen. Det gjorde jag med nöd och näppe, men fort gick det inte. Vinnare av Bianchin blev min grymma kompis Pierre Moncorgé som tävlar för Team Bliz Merida, han körde upp för backen på 8.30 min. Grattis Pierre! ”Bara” 6 minuter snabbare än mig! 😉

Uppe på Kinnekulle fanns passande nog den tredje depån. Här skulle det finnas vatten, sportdryck, kaffe och varm mat enligt Tre Bergs hemsida. Besvikelsen var stor när den varma maten visade sig vara en polarklämma med ost…! Jag åt en halv och fick ännu mer magknip. Nä, nu kändes det inte så jättekul med cykling längre, nu ville jag komma i mål! Men mina ben tyckte att dom hade cyklat tillräckligt och var inte alls sugna på 47 km cykling till. Räddningen blev en av de Fasta Fartgrupperna som vi kunde lägga oss bakom hela den sista sträckan. Nu hade vi ganska bra vind igen men det innebar också att farten höjdes och även om jag inte behövde dra något så hade jag fullt sjå med att inte tappa hjulet på cyklisten framför. Till slut så närmade vi oss äntligen Skara och kunde korsa mållinjen efter 6 timmar och 20 minuter (varav minst 30 minuter i depåerna!). Vi firade med chips och en kall öl och konstaterade att vi var riktigt nöjda med vår prestation.

Några lyckliga cyklister på väg mot målet vid Skara domkyrka. Bild från Happymtb.org
Några lyckliga cyklister rullar in mot målet vid Skara domkyrka. Bild från Happymtb.org.

Tre Berg hade en väldigt fin och utmanande bansträckning, trevliga vägar, många flaggvakter, väldigt lite trafik och vacker natur. Extra plus för alla härliga människor som stod och hejade längs vägen. I byn Timmerdala hade folk verkligen gått man ur huse för att heja på cyklisterna, hela vägen genom byn kantades av vuxna och barn som viftade med blågula ballonger när vi cyklade förbi – en häftig upplevelse! Det som jag saknade var bättre utbud i depåerna (vad hände med den varma maten som utlovats?) samt att det hade varit trevligt om det ingick mat efter målgång.

Nu ska jag bara ladda om inför nästa långlopp, på söndag väntar nämligen Velothon Stockholm – 165 km. Det blir spännande!

Taggad , ,
Annonser