Kategoriarkiv: Landsvägscykling

Välkommen november!

Landsvägscykling utan vare sig underställ eller skoöverdrag, torr asfalt, skönt strandhäng och strålande sol. Så länge det bjuds på såna här dagar så känns november helt okej!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Annonser
Taggad ,

Frostig morgoncykling

Vilka fantastiska höstdagar det är nu! Landsvägscykling i oktober hör inte till vanligheterna för min del, och definitivt inte tidigt på morgonen när det fortfarande är frost och kallt ute. Men här kommer bildbevis på att jag och Mia faktiskt vågade oss ut en tidig morgon förra veckan för några mil tillsammans. Såklart var det jättehärligt när vi väl hade kommit igång och fått upp värmen! Spinning och annan inomhusträning i all ära, men det är ju faktiskt extra härligt att träna ute i naturen, eller hur!? OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Taggad ,

Härlig höstcykling!

Jag brukar inte vara så bra på att fortsätta cykla när sommaren är över och det blir mörkt och kallt ute. Jag har försökt hålla igång cyklingen med införskaffande av dubbdäck, dyra cykellysen, stänkskärmar och varma skoöverdrag, men utan någon större effekt. När september går mot sitt slut så smiter jag in på gymmet, ut i löpspåret och så småningom ut på skidorna istället för att sätta mig på cykeln.

Men en ledig oktoberlördag med strålande sol, nästan ingen vind och sprakande höstfärger så kändes det inte ens lite motigt att ta mig ut! Jag cyklade Dalbyrundan, en av de populära landsvägsrundorna här runt Uppsala, som går på lantliga, mysiga landsvägar förbi hästhagar, kyrkor och lantgårdar. 60 km härlig landsvägscykling blev det innan jag var hemma igen. Om det fina vädret håller i sig så kanske det blir en liten runda imorgon också. Någon som vill följa med?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Taggad , ,

Velothon Sthlm 2015 – 170 km cykling på nästan bilfria vägar

När jag hade cyklat Tre Berg för ett par veckor sedan så tänkte jag att det var slut med cykellopp för min del under den här säsongen. Men där hade jag fel, för bara några dagar senare blev jag erbjuden att köra Velothon Sthlm, ett 165 km långt landsvägslopp med start och mål på Gärdet i Stockholm. Självklart så kunde jag ju inte tacka nej till att få vara med om premiären av ett helt nytt lopp som dessutom till stor del skulle cyklas på bilfria vägar.

Starten gick redan klockan 8.00 så det blev en riktigt tidig morgon på pendeltåget till Stockholm för mig och Ruby.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Drygt 3000 personer hade anmält sig till någon av distanserna (165 eller 60 km) och snart började startfållorna fyllas på med folk. Jag hade av okänd anledning blivit placerad i startfålla A som var för dom som tänkte snitta minst 35 km/h. Det kändes lite väl fort för min del så det gjorde mig verkligen ingenting när funktionärerna sa att startfålla A var full och jag fick ställa mig längre bak.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några minuter efter klockan slagit 8.00 så gick äntligen startsignalen och alla förväntansfulla cyklister kunde börja rulla iväg. De första 6 km var så kallad masterstart, vilket innebär att en bil eller MC kör längst fram i en begränsad hastighet den första biten innan farten släpps fri.

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

Det var en riktigt häftig känsla att cykla genom Stockholms innerstad på helt bilfria vägar. Dessutom var det en fantastiskt fin sensommarmorgon som gjorde upplevelsen ännu bättre.

Strandvägen
Strandvägen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kungliga slottet
Kungliga slottet
Katarinavägen. Bild från Happymtb.org
Katarinavägen. Bild från Happymtb.org

När masterbilen hade kört iväg så gick tempot upp rejält. Några stora klungor körde förbi men jag tyckte det gick lite väl snabbt för att jag skulle vilja hänga på. Efter en stund hamnade jag bakom en man som höll ett lagom tempo. Jag vet inte om ni har hört talas om Ion Göttlich? Det är en påhittad proffscyklist som har en minst sagt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med andra cyklister, han har nämligen extremt mycket muskler. Den här mannen som jag nu hamnade bakom påminde lite om Ion Göttlich, men på en lite mer normal nivå såklart. Men han hade en väldigt muskulös, bred rygg som var perfekt att ligga bakom. Jag behövde inte ta någon vind alls och tänkte att här ska jag försöka hålla mej ett tag. Tyvärr kroknade mannen med den breda ryggen efter bara någon mil, vilket kanske inte var så konstigt, det måste ju vara extremt krävande för kroppen att syresätta alla dom där musklerna.

Ion Göttlich
Ion Göttlich

Jag lämnade Ion Göttlich-mannen flåsandes bakom mig och snart kom jag in i en stor grupp med ett hundratal cyklister. Mitt i den stora gruppen körde ett gäng cyklister från en cykelklubb och försökte hålla ihop sin egen klunga, vilket såklart inte var någon lätt uppgift. Det ropades och hojtades en hel del på cyklister som låg på fel plats och det kändes väldigt stökigt i den stora gruppen. Därför blev jag inte helt förvånad när det blev en krasch i gruppen efter bara några kilometer. En kille gick i asfalten men som tur var lyckades bakomvarande cyklister, inklusive jag själv undvika att ramla och killen verkade ha klarat sig hyfsat.

Man blir alltid lite skakis när det blir en krasch och nu bestämde jag mig för att ta det lugnt och fokusera på att cykla säkert. Efter ungefär 60 km kom första depån där jag tog en banan och fyllde på med sportdryck innan jag cyklade vidare. Det var en hel del vind vilket gjorde cyklingen ganska slitig. Så småningom kom jag fram till Nynäshamn där banan vände norrut igen. I Nynäshamns centrum var det bra drag med musik och en hel del publik, kul! Efter Nynäshamn blev banan mer kuperad, inga stora backar men mycket upp och ner. Nu började jag faktiskt bli ganska sliten i benen. Det kändes riktigt jobbigt att veta att jag hade drygt hälften av loppet kvar.

VS_karta_v3

När det var runt 70 km kvar kändes det som att kilometerna gick väldigt långsamt, men då hade jag turen att bli omcyklad av två killar från Team Läkare Utan Gränser. Dom erbjöd mig att hänga på vilket jag gärna gjorde. En av killarna var superstark och låg längst fram och tog vinden i stort sett hela tiden. Efter en stund var vi ett helt gäng som tacksamt låg på rulle bakom. Vi kom fram till andra depån men eftersom de andra i gruppen inte stannade så gjorde inte jag det heller. Jag ville inte stanna nu när jag hade fått så bra draghjälp.

Så småningom kom vi fram till ”Kessiakoffs Climb”, ett ca 1 km långt backsegment som bland annat skulle innehålla en 200 m ”vägg”. Någon vägg märkte jag definitivt inte av, backen var faktiskt inte speciellt brant någonstans. Jag hade verkligen väntat mig något annat av en backe som är uppkallad efter någon som har cyklat med bergspriströjan i Tour de France, men mina trötta ben var ju i alla fall tacksamma över att slippa någon värstingbacke.

Efter några mil fick jag släppa Team Läkare Utan Gränser-killarna men fick istället sällskap av några andra trevliga cyklister, bland annat en tjej som körde i She Rides-kläder. Kul att träffa på en tjej eftersom det annars var nästan bara killar jag hade sett längs banan. Med ca 40 km kvar svängde banan lite västerut och vi fick ordentlig medvind – äntligen! Vi var en liten grupp på 6 personer som fick till en riktigt bra belgisk kedja och höll bra fart. Vägen var platt med ny, fin asfalt och det kändes som att jag hade återfått lite kraft i benen. Med drygt 20 km kvar till mål kom den tredje depån. Jag hade nästan inget kvar att dricka i mina flaskor men nu var vi ju snart i mål, och eftersom ingen av de andra verkade sugna på att stanna så cyklade jag förbi även den depån.

Snart närmade vi oss Stockholm igen och jag bestämde mig för att trycka på allt vad jag hade den sista milen. Det kändes nästan surrealistiskt att köra på de avstängda gatorna i Stockholm helt ensam. Nä, helt ensam var jag ju såklart inte men jag hade ingen som cyklade precis framför eller bakom utan kunde låtsas att gatorna var avstängda bara för min skull! En riktigt häftig känsla, men jag såg också att det var en hel del bilköer på sina platser och misstänkte att evenemanget nog inte var lika uppskattat av bilisterna. Bilister i Stockholmsområdet är ju inte direkt kända för att uppskatta cyklister på vägarna i vanliga fall, och kritiken efter Velothon Stockholm har varit minst sagt massiv efter loppet.

Till sist så kom jag fram till Gärdet och jag kunde pressa ut de absolut sista krafterna ur benen på raksträckan mot målportalen. Jag fick en medalj runt halsen och la mig raklång på gräset. Sååå skönt att komma i mål efter fem och en halv timme på cykeln! Eftersom jag bara stannade i en depå hade jag inte hunnit få mig så jättemycket under loppet, så nu var jag rejält hungrig. Det hade varit perfekt om det hade ingått mat efter målgång (det tycker jag också vore rimligt eftersom startavgiften var ganska dyr) men så var tyvärr inte fallet, utan skulle man få något att äta fick man köa till ett par foodtrucks som fanns på Gärdet.

11820611_1520285428263580_632717388_n

Efter målgången så stannade jag kvar ett tag för att kolla på målgången av proffstävlingen. Lag från flera olika europeiska länder var på plats för att slåss om segern. Tyvärr verkade inte loppet vara någon publiksuccé, det var mest cyklister som kört motionsloppet som var kvar och hejade när Marko Kump från det slovenska laget Adria Mobil tog hem spurtsegern. I alla fall kul med ett till UCI-lopp i Sverige. Förhoppningsvis så blir det proffslopp även för damer i framtiden. Vi har ju också Scandinavian Race i Uppsala som är en del av UNT Bike Weekend där jag jobbar som projektledare. Det hade varit roligt om cykling kunde bli en större publiksport i Sverige också, då kanske även de arga bilisterna hade sett på loppet på ett annat sätt.

Även om halva Stockholm gick i taket över alla avspärrade vägar så var det en fantastisk upplevelse för oss cyklister att köra ett lopp på nästan helt bilfria vägar, framförallt genom Stockholm. Banan i sig var kanske inte något speciellt jämfört med andra lopp men att slippa möta och bli omkörd av en massa trafik gör ändå att man kan njuta av cyklingen på ett helt annat sätt. Något som kan förbättras är att man borde fått mat efter målgång samt lite bättre utbud än bara banan och sportdryck i depåerna med tanke på den höga startavgiften. Om Velothon Stockholm lyckas bli ett återkommande event så tror jag att det har potential att bli ett riktigt stort lopp.

Taggad , ,

Redo för Velothon Sthlm

Idag åkte jag in till Gärdet i Stockholm för att hämta ut nummerlappen inför Velothon Sthlm som jag ska köra imorgon.

velothon stockholm

Velothon Sthlm är en del av Velothon Majors, ett stort cykelprojekt som lanserades 2013. Velothonlopp arrangeras i flera stora städer runt om i världen och det som är gemensamt för alla är att de har ett elitlopp som är sanktionerat av UCI (Internationella cykelunionen, organisationen som ansvarar för professionella cykeltävlingar), samtidigt som det är en helg med cykling för alla, med diverse kringaktiviteter. Motionärerna ska få chansen att cykla på samma dag och samma vägar som proffsen, och dessutom ska vägarna till en viss del vara avstängda från trafik.

Lååååång kö till nummerlappsutdelningen!
Lååååång kö till nummerlappsutdelningen!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under Velothon Stockholm är en hel del vägar avstängda och många busslinjer längs banan är inställda. Det ska bli intressant att se hur det kommer fungera att stänga av stora delar av Stockholm. Jag hoppas det blir en riktigt häftig cykelupplevelse! Starten går på Gärdet och sedan går banan söderut till Nynäshamn och sedan en annan väg tillbaka till Stockholm. 165 km plus 6 km masterstart är den totala distansen.

Ruby poserar som vinnare redan före loppet.
Ruby poserar som vinnare redan före loppet.

Lite senare på dagen är det dags för starten av proffstävlingen med lag från många olika länder. Proffsen cyklar totalt 180 km och avslutar med fyra varv runt Gärdet innan målgång. Kan nog bli en riktig spurtstrid om segern. Tidningen Bicycling hade en tävling i sitt tält där man skulle gissa tiden för proffsens målgång. Jag gissade på 4 h 8 min, vilket motsvarar en snitthastighet på ca 43.5 km/h. Vi får se om det är en bra gissning! För egen del kommer jag garanterat ta betydligt längre tid på mig ute på banan. Jag har ingen speciell måltid utan kommer försöka njuta av att köra på bilfria vägar i Stockholm, spana in bansträckningen som sägs vara riktigt vacker och förhoppningsvis ha ganska pigga ben även mot slutet.

Passade på att ta en bild i postens tält där man kunde skicka gratis vykort med sig själv på framsidan.
Taggad ,

Race report från Tre Berg 2015

Nästan en hel vecka har passerat sen jag körde Tre Berg, och det börjar bli hög tid för en sammanfattning av loppet. Tre Berg är ett helt nytt landsvägslopp som, enligt arrangörerna, går på ”klassisk cykelmark”  i Västergötland med start och mål i Skara. Som jag skrev tidigare så såg jag verkligen fram emot att få testa den 180 km långa och rejält kuperade bansträckningen. Det enda frågetecknet var hur det skulle kännas att köra 180 km utan att ha tränat långpass under sommaren. Jag var beredd på att det nog skulle bli ganska jobbigt. Det blev det också. Skitjobbigt faktiskt. Men väldigt roligt också!

För er som inte har så mycket tid så kommer först en kortfattad version av dagen:

sidvind – medvind – uppförsbacke – bananstopp – nerförsbacke – motvind – motvind – motvind – uppförsbacke – motvind – uppförsbacke – motvind – lååååååång uppförsbacke – kaffe – nerförsbacke – trötta ben – sidvind – medvind – ännu tröttare ben – målgång! – kall öl och chips! 

Och för er som vill ha lite mer detaljer så kommer den långa versionen här:

Jag åkte ner till Skara redan dagen innan loppet tillsammans med mamma & pappa som följde med som trogna supporters. Vi bodde på ett mysigt bed & breakfast tillsammans med ett helt gäng glada skåningar som såklart också var i Skara för att cykla Tre Berg. Kvällen ägnades åt nummerlappspyssel, pastaladdning och massor av cykelsnack. Efter en god natts sömn och lite frukost var det dags att åka in till starten. Det hade ösregnat hela natten men som tur var så verkade regnet ha dragit förbi. Det var dock riktigt blåsigt och kallt på morgonen så jag klädde på mig flera lager överdragskläder för att inte börja frysa allt för mycket innan start.

Jag, Ruby och mamma på väg mot starten.
Jag, Ruby och mamma på väg mot starten.

Startfållorna fylldes snabbt på med förväntansfulla cyklister. Till min stora glädje så upptäckte jag att jag hade hamnat i samma startfålla som ett gäng trevliga cykelkompisar från Uppsala, bland annat Christer och Göran som jag cyklat Vätternrundan tillsammans med tidigare. Det kändes skönt att ha några att cykla med, dels är det ju alltid trevligt med sällskap och dels så skulle vi vara åtminstone några stycken som kunde turas om att ligga längst fram och dra i motvinden. Det verkade nämligen blåsa på riktigt ordentligt och vi kom fram till att mellan 4 och 14 mil så skulle vi ha motvind i stort sett hela tiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att ligga längst fram visade sig dock inte vara något jag behövde oroa mig för under de första 8 milen. Det var snarare tvärtom, omöjligt att komma fram. Det var nämligen gemensam start så alla de drygt 2000 cyklisterna rullade ut samtidigt och det bildades jättestora klungor, en del med hundratals cyklister. Det var inte direkt tal om någon strukturerad klungkörning utan mer en lång orm av cyklister som ringlade fram längs vägarna.

Tävlingsklassen rullar iväg. Bild från Happymtb.org
Tävlingsklassen rullar iväg. Bild från Happymtb.org

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

De första milen hade vi ganska mycket medvind så det var lätt att få upp ett ganska högt tempo och vi cyklade förbi en hel del folk när det fanns möjlighet. Efter 36 km kom första ”berget” – Mösseberg. En 1,7 km lång stigning med en imponerande maxlutning på 19%. Och visst var det rejält brant på vissa partier men däremellan planade backen ut så jag tyckte det gick hyfsat lätt att komma upp till toppen där det också var dags för första depån. Eftersom ingen av oss hade någon speciell måltid så kunde vi ta det lugnt i depån innan vi körde vidare.

Nu vände banan norrut och i och med det så fick vi vinden rakt emot oss. Men eftersom vi fortfarande låg i en klunga med en himla massa folk framför oss så märktes det knappt att det blåste. Däremot så blev det ganska ryckig körning när man hade 150 personer framför sig, men hellre det än att ligga och ta all vind. Dom följande 4 milen hade jag det ganska gött, jag behövde inte dra en meter utan trampade på i lugn och ro, blev bjuden på godis av mina snälla cykelkompisar, småpratade med andra cyklister och hade det allmänt trevligt.

Bild från Happymtb.org
Bild från Happymtb.org

Efter 81 km kom andra depån. Återigen så tog vi det ganska lugnt. Väldigt skönt att inte behöva jäkta i depån faktiskt, jag är van vid 4 minuters stopp på Vätternrundan när man får trycka i sig en energibar i kön till bajamajan, armbåga sig fram till sportdrycken och sedan kasta sig på cykeln. Det här kändes ju som rena semestern i jämförelse! Tyvärr tycker jag utbudet i depåerna var lite väl snålt, det enda som bjöds i depå 2 var en vetebulle vilket jag helst hoppar över då jag tycker det blir som en klump i magen. Det fick bli några bitar Snickers som jag hade i väskan på ramen istället och sedan var jag redo att cykla vidare.

På något märkligt sätt så hade nu alla dom där 150 cyklisterna som vi hade legat bakom försvunnit, så nu hade vi inte alls mycket draghjälp i motvinden. Jag försökte komma ikapp några som låg en bit framför men insåg snart att det inte var lönt, det tog alldeles för mycket kraft att dra ikapp i motvinden. Dessutom var vi snart framme vid berg nummer två – Billingen – som dock inte var mycket till berg jämfört med det första, detta var mer som en lite längre uppförsbacke och inte speciellt brant. Men så fort vi hade cyklat ner igen så kom en nästan lika lång uppförsbacke och nu kände jag att benen började bli lite sega. Men det var ju såklart inte så mycket mer att välja på än att trampa vidare. Backen planade ut och nu hade det bildats en lagom stor klunga med ett 10-tal cyklister. Vi fick igång bra klungkörning med snabba växlingar och farten höjdes rejält till runt 35 km/h. I början kändes det riktigt kul, jag fick ny energi och njöt av flytet i klungan. Men att trycka på allt vad man har i motvind efter över 10 mils cykling visade sig ganska snart inte vara så hållbart i längden. Efter någon mil så var det plötsligt ingen som hade kraft kvar att gå fram och dra, definitivt inte jag heller. Mina ben kändes helt slutkörda. Snabbt fram med nödbränsle – Enervits flytande gel med koffein. Jag brukar ta hälften åt gången men nu tryckte jag i mig hela på en gång. Det ångrade jag snabbt eftersom det resulterade i ordentligt magknip. Jäkla skit. Trötta ben, motvind, ingen klunga att ligga bakom och nu ont i magen också. Och 7 mil kvar att cykla. Bara att ta fram det där pannbenet och fortsätta trampa.

Efter 129 km ser jag en uppblåsbar portal med texten ”The Climb – Start”. Det betydde att vi var framme vid det tredje ”berget” – Kinnekulle – och hade 4 km uppförsbacke framför oss. Den som var snabbast upp skulle få en helt ny Bianchi-hoj. Ja, snabbast av alla i hela loppet alltså. Tävlingsklassen inkluderat, där riktiga proffscyklister från Sverige och Danmark fanns med. Det var inte precis som att jag kände segervittring på den där Bianchin. Jag hoppades mer på att jag skulle ha tillräckligt lätta växlar så jag skulle orka trampa hela vägen till toppen. Det gjorde jag med nöd och näppe, men fort gick det inte. Vinnare av Bianchin blev min grymma kompis Pierre Moncorgé som tävlar för Team Bliz Merida, han körde upp för backen på 8.30 min. Grattis Pierre! ”Bara” 6 minuter snabbare än mig! 😉

Uppe på Kinnekulle fanns passande nog den tredje depån. Här skulle det finnas vatten, sportdryck, kaffe och varm mat enligt Tre Bergs hemsida. Besvikelsen var stor när den varma maten visade sig vara en polarklämma med ost…! Jag åt en halv och fick ännu mer magknip. Nä, nu kändes det inte så jättekul med cykling längre, nu ville jag komma i mål! Men mina ben tyckte att dom hade cyklat tillräckligt och var inte alls sugna på 47 km cykling till. Räddningen blev en av de Fasta Fartgrupperna som vi kunde lägga oss bakom hela den sista sträckan. Nu hade vi ganska bra vind igen men det innebar också att farten höjdes och även om jag inte behövde dra något så hade jag fullt sjå med att inte tappa hjulet på cyklisten framför. Till slut så närmade vi oss äntligen Skara och kunde korsa mållinjen efter 6 timmar och 20 minuter (varav minst 30 minuter i depåerna!). Vi firade med chips och en kall öl och konstaterade att vi var riktigt nöjda med vår prestation.

Några lyckliga cyklister på väg mot målet vid Skara domkyrka. Bild från Happymtb.org
Några lyckliga cyklister rullar in mot målet vid Skara domkyrka. Bild från Happymtb.org.

Tre Berg hade en väldigt fin och utmanande bansträckning, trevliga vägar, många flaggvakter, väldigt lite trafik och vacker natur. Extra plus för alla härliga människor som stod och hejade längs vägen. I byn Timmerdala hade folk verkligen gått man ur huse för att heja på cyklisterna, hela vägen genom byn kantades av vuxna och barn som viftade med blågula ballonger när vi cyklade förbi – en häftig upplevelse! Det som jag saknade var bättre utbud i depåerna (vad hände med den varma maten som utlovats?) samt att det hade varit trevligt om det ingick mat efter målgång.

Nu ska jag bara ladda om inför nästa långlopp, på söndag väntar nämligen Velothon Stockholm – 165 km. Det blir spännande!

Taggad , ,

Dags att cykla Tre Berg!

Sitter just nu på tåget på väg ner mot Västergötland och premiären av cykelloppet Tre Berg. Som namnet antyder så är det en minst sagt kuperad bana, 1600 höjdmeter ska avklaras uppför Mösseberg, Billingen och Kinnekulle. Nu är det ju inte direkt några riktiga berg vi snackar om, utan mer rejäla kullar. Men eftersom det dessutom är ett riktigt långt lopp på 180 km så kommer det definitivt bli en ordentlig utmaning.

TRE-BERG-BANPROFIL

Min träning inför Tre Berg har inte direkt varit den bästa. Visserligen fick säsongen en riktig rivstart redan i mars när jag vann en cykelresa till Mallorca. Men därefter har jag cyklat förhållandevis lite den här säsongen jämfört med tidigare år. Det beror nog mest på att jag inte hade Vätternrundan som mål i år och därför inte haft någon press att ge mig ut och träna. Visst har jag cyklat en del men det har mest varit kortare triathlondistanser, mysiga fikarundor och en del MTB-rundor. Dom där viktiga långpassen i klunga har verkligen lyst med sin frånvaro. Jag tror faktiskt inte jag cyklat ett enda pass över 10 mil under sommaren!

Nu kanske ni tror att jag är – eller tycker att jag borde vara – supernervös och orolig inför morgondagen. Det är jag inte alls faktiskt. Jag tror det beror på att jag inte känner några krav på att prestera. Jag har ingen grupp som jag ska köra tillsammans med så jag behöver inte fundera på om jag kommer bli avhängd och inte orka med klungan. Jag har inte heller någon press på mig själv att komma under en viss tid. Däremot ser jag väldigt mycket fram emot loppet. Det ska bli spännande att se banan och testa på klättringarna uppför de tre ”bergen” och jag är riktigt sugen på att komma ut och cykla. Väderprognosen har varit lite oroväckande med en hel del regn men nu ser det ut om att vi förhoppningsvis klarar oss utan regn. Däremot verkar det bli en rejält blåsig dag med vindar på 10-12 m/s. Bara att hålla i sig och trampa på!

tre_berg_logo_lopp_farg_239x233

Taggad ,

Somrig tjejcykling med solsken och glasspaus!

Sju glada tjejer blev vi som möttes upp i morse för en cykeltur tillsammans. Jag hade utlovat sommarcykling med glasspaus, och visst fick vi en riktigt somrig tur i det strålande vädret!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi cyklade på mysiga, nästan bilfria små landsvägar mellan alla gula sädesfält. Efter drygt en timmes cykling kom vi fram till Fjällnora där vi tog en lång fikapaus med glass och kaffe.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På hemvägen fick vi tillfälle att få upp pulsen ordentligt med fri fart i en av Uppsalaslättens sällsynta backar, och som avslutning fick vi en lång, skön raksträcka med medvind. Vi var alla eniga om att det är såna här dagar man vill kunna spara och ta fram sen i november när det är mörkt och kallt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tack tjejer för en härlig runda! Jag hoppas att det blir många fler tillfällen att njuta av sol och cykling innan sommaren är över.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Taggad , , ,

Häng med på sommarcykling på lördag 15 augusti!

Nu när det äntligen är sol och värme så gäller det ju att passa på att njuta så mycket som möjligt! Så på lördag tänkt jag köra en landsvägsrunda med glasspaus på något mysigt ställe.

Alla är välkomna och vi anpassar tempot efter gruppen så alla hänger med!

Samling vid Shell Grindstugan (på Dag Hammarskölds väg). Det finns en stor gratisparkering bakom om någon kommer med bil.

Lördag 15 augusti kl. 9.00.

Vi siktar på att vara tillbaka runt lunchtid.

Klicka gärna i om du tänker komma här!

Vi ses!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Taggad , ,

Ride of Hope 2015 Etapp 7: Uppsala – Stockholm

Så kom den då till slut. Sista dagen på Ride of Hope 2015.

Känslorna bland deltagarna var blandade inför att veckan närmade sig slutet. Hemlängtan till familjen. Trötta, stela ben som behövde vila. Men samtidigt vemodet att lämna alla nya och gamla vänner, och att komma tillbaka till vardagen där det finns så mycket andra problem mer än att orka trampa upp för nästa backe.

Ride of Hope är en tuff utmaning. Deltagarna ska orka cykla långa sträckor varje dag i en hel vecka. I gassande sol eller hällregn. Uppför massor av jobbiga backar. Men samtidigt är det så enkelt. Man sover i sköna hotellsängar, äter god frukost varje morgon, lämnar sina väskor i bagagebilen och rullar iväg mot starten med sina cykelkompisar. Sen är det enda man behöver fokusera på att trampa. Hela vägen in i mål.

Syftet med Ride of Hope, att samla in pengar för att hjälpa barn som drabbas av cancer, är något som finns med hela veckan. Många har anhöriga som drabbats av cancer. Vissa har haft cancer själva. Längs vägen passeras alla sjukhus i Sverige där man behandlar barncancer. Vi påminns om hur bra vi har det som kan komma in på hotellrummet och ta en skön dusch efter en lång och jobbig dag, medan barnen som är drabbade av cancer inte kan veta när deras långa och tuffa kamp tar slut. Under Ride of Hope cyklar man lika mycket med hjärtat som med benen.

Sista etappen på Ride of Hope är 87 km från Uppsala till målet i Hagaparken i Stockholm. En kort sträcka jämfört med de långa etapperna på 15-20 mil som cyklisterna avverkat tidigare under veckan. ”Bara en liten spurt” som en av cykelledarna uttryckte det.

Vädret var perfekt. Sol, 25 grader varmt och svag vind. Förutom alla ca 140 personer som cyklat hela vägen från Lund eller Umeå kom minst ett par hundra cyklister till och slöt upp vid starten för att cykla sista etappen. En riktig folkfest blev det.

Samling utanför hotellet inför gemensam cykling till starten. Även idag med proffsig MC-eskort av Östra Aros MCK.
Samling utanför hotellet inför gemensam cykling till starten. Även idag med proffsig MC-eskort av Östra Aros MCK.
Ett helt hav av cyklister vid starten utanför Lidl i Uppsala.
Ett helt hav av cyklister vid starten utanför Lidl i Uppsala.
Ett stort gäng från BMW var med och cyklade.
Ett stort gäng från BMW var med och cyklade.
En av grupperna rullar iväg från starten till applåder och hejarop.
En av grupperna rullar iväg från starten till applåder och hejarop.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Både små och stora kan vara med och cykla!
Både små och stora kan vara med och cykla!
Ett långt pärlband av Ride of Hope-cyklister.
Ett långt pärlband av Ride of Hope-cyklister.

Depå vid Lidl i Märsta.
Depå vid Lidl i Märsta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla som är med och kör Ride of Hope är riktiga cykelhjältar, men under den sista etappen fanns det två personer som stod för en insats utöver det vanliga – Oliver och Martin. Två killar som hade slagit vad med sina vänner och kollegor att om de kunde samla in över 20 000 kr till Barncancerfonden så skulle de cykla till Stockholm på barncyklar. Den insamlade summan blev 34 000 kr. Och dom höll sitt löfte. Efter över 6 timmar kom Oliver och Martin i mål i Hagaparken på sina Hello Kitty-cyklar. Grymt imponerande!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mekar-Magnus hjälper till att skruva fast sadeln ordentligt.
Mekar-Magnus ställer såklart upp och servar alla typer av cyklar. 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Målområdet i Hagaparken.
Målområdet i Hagaparken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hela BMW-gänget
Hela BMW-gänget.
Snygg-snabb-gruppen som cyklat hela vägen från Umeå.
Snygg-snabb-gruppen som cyklat hela vägen från Umeå.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ride of Hope-hjul!
Supercoola Ride of Hope-hjul!

Som avslutning på veckan fick jag äntligen chansen att vara med och cykla lite då ett helt gäng från Uppsala skulle cykla hem från Stockholm. Som jag har längtat! I sann Ride of Hope-anda cyklade vi inte många mil innan det var dags för ett depåstopp 🙂

Glass och kaffe-paus på vägen hem mot Uppsala.
Glass och kaffe-paus på vägen hem mot Uppsala.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett stort tack till alla som har varit med under den här veckan, jag har haft jättekul! Och till er som inte var med i år: vi ses väl 2016? 🙂

Taggad ,
Annonser