Växjötrampet – Från klungkörning i rekordfart till solo i 14 km/h

Efter att ha jobbat som en galning med UNT Bike Weekend under förra veckan så bestämde jag mig för att åka hem till mina föräldrar i Småland för att vila upp mig några dagar. Självklart passade jag på att packa med mig racern för att kunna vara med i cykelloppet Växjötrampet som cykelklubben Lammhultscyklisterna anordnade idag. Det är så himla smidigt med små lokala lopp, man kan vänta till samma morgon för att se om vädret är tillräckligt lockande och sen är det bara att dyka upp nån timme innan start, efteranmäla sig på plats och hoppa upp på cykeln och köra. Jag anmälde mig till den långa rundan på 13 mil och mamma hängde med och körde 5-milssträckan.

Mamma och jag innan start.
Mamma och jag innan start.

Det soliga vädret lockade rekordmånga deltagare till loppet som i år arrangerades för 31:a gången! Över 370 glada cyklister samlades på skolgården som idag fick fungera som tävlingscentrum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag hade ingen grupp att köra med utan min plan var att ta det lite som det kommer, hitta några trevliga cyklister som höll ett lagom tempo, njuta av den härliga försommardagen och fika i depåerna. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig…När starten gick gjorde jag några impulsiva snabba omkörningar och plötsligt var jag uppe i en snabbgrupp som höll ett betydligt högre tempo än jag hade planerat. Nåväl, det var en stor klunga med vana cyklister som cyklade säkert och bra, och eftersom benen kändes pigga och cykelsugna så bestämde jag mig för att hänga på så länge det gick.

Vi snittade drygt 38 km/h vilket är en bra bit över mitt normala tempo. Jag fick slita lite i uppförsbackarna men det fungerade ändå väldigt bra. Jag var noga med att dricka ordentligt med sportdryck för att inte få slut på energi. När vi började närma oss första depån (som kommer först efter ca 7 mil) så började mina flaskor ta slut och jag nämnde något om depåstopp. När jag bara fick ett skratt tillbaka så insåg jag att det här gänget visst inte var ute på någon fikarunda, och något depåstopp var alltså inte inplanerat…

Men innan jag hade hunnit fundera så mycket på hur jag skulle klara mig utan att fylla på vätska så låg det helt plötsligt en cykel på vägen framför mig. Med en hårsmån lyckades jag undvika att ramla. Jag la min cykel i diket och sprang tillbaka för att se hur det gått för mannen som kraschat. Han var snabbt uppe på benen och tänkte först hoppa upp på cykeln direkt men när jag påpekade att han både blödde från ett jack i pannan och att hans ena tumme pekade i en onormal riktning så insåg han att det nog var bättre att få skjuts till sjukhuset. Jag lyckades stanna en tysk familj som var otroligt vänliga och gav mannen skjuts fram till depån. När jag hade sett till att han var omhändertagen i depån så var såklart min snabbklunga redan långt borta.

Jag jagar ikapp en annan klunga och tänker att nu blir det i alla fall lite lugnare tempo in i mål. När vi cyklat i en halvtimme så hör jag ett brak i asfalten bakom mig och jag inser att det har skett ytterligare en krasch. Som tur var hade allt gått bra men nu är även min nya klunga uppsplittrad och kvar är jag och fyra personer som får kämpa på i vinden som nu blåser rakt emot oss. Mina flaskor är helt tomma men jag vet att det kommer en depå till efter ungefär 11 mil. När vi väl närmar oss depån så ser jag till min besvikelse hela min grupp köra förbi och fortsätta mot mål utan att stanna. Visst, det är bara ca 2 mil till mål men eftersom jag kört utan vätska de senaste 4 milen så har jag inget annat val än att stanna själv. Sportdryck finns inte men jag får fylla på en flaska med saft och ger mig iväg igen. Helt ensam så är motvinden riktigt tuff. Dessutom består de sista milen av massor av långa, sega slakmotor. Nu är jag riktigt trött i benen och börjar nästan få krampkänningar i baksidan av låren, men i mål ska jag. I en backe känns det nästan som att jag står stilla. Jag tar fram kameran för att åtminstone dokumentera eländet så att ni kan få skratta åt det i efterhand.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

14 km/h… inte mycket snabbare än när jag cyklade uppför bergen på Mallorca i våras… Snitthastigheten sjunker såklart som en sten. Men till sist är jag äntligen tillbaka i stan. Mamma & pappa står vid vägkanten och hejar. Jag svänger in på skolgården, får några ryggdunkningar av mina tidigare medcyklister som kom i mål 20 minuter tidigare, en medalj runt halsen och en kopp kaffe. Så var Växjötrampet över för i år.

Jag hann inte njuta speciellt mycket av den vackra försommardagen och det enda jag fikade i depåerna var ett glas blandsaft. Men rullsnittet landar trots mina långsamma solomil på 33.4 km/h. På kvällen får jag sms från den skadade mannen som tackar så hemskt mycket för att jag stannade. Det känns mycket viktigare än hur bra tiden blev.

Annonser
Taggad , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: